Varför är vi så RÄDDA för att fatta beslut? Jag upplever mer och mer en slags ängslighet när det kommer till beslutsfattande. Att man skickar upp mindre frågor på en högre nivå för att man inte vågar ta tag i besluten där de hör hemma. Inte vågar ta en risk. Varför är det såhär? Jag tror att vi behöver lära våra ledare att det är ok att ta risker.
Sjukt professionell - men j*vligt tråkig! Det var den första feedbacken jag fick på mitt ledarskap för många år sedan. Jag har alltid haft lätt för den professionella delen av ledarskapet, men den personliga, den har det tagit mig lite mer tid att känna mig bekväm i. Ta t.ex. de här inläggen jag gjort på LinkedIn i några månader nu.. att göra dem har verkligen varit en utmaning för mig.
Antingen växer du, eller så betalar du priset för att inte växa.” Grow or pay. Det tror jag är ett koncept vi behöver förlika oss med i den föränderliga värld som vi lever i just nu. Lågkonjunkturen och klimatet på arbetsmarknaden gör att organisationer blir otroligt pressade. I tider som dessa blir det ofta bära eller brista, och de som bär är de som listat ut hur man kan leda genom en förändring.
“Ensam är stark” - vart kommer den övertygelsen egentligen ifrån? I mitt jobb har jag bara hittat bevis på det motsatta. I min roll som VD för Wise Group jobbar jag t.ex. väldigt nära min styrelseordförande Erik - och det är otroligt viktigt och värdefullt för mig.
Vad krävs för att lyckas som företag i framtiden? Jag tror att vi behöver något så paradoxalt som “flexibelt laserfokus”. Med det menar jag att vi behöver veta vart vi ska och ha laserfokus på det, men vara beredda på att vägen dit nog inte är rak.
Det finns hela generationer idag som absolut inte vill vara chefer eller ens anställda. Det här påverkar hur vår kompetensförsörjning ser ut nu och i framtiden. Hur gör man då för att locka fler unga att vilja bli chefer och ledare?